Under pandemin, med alla sina begränsningar och svårigheter, upptäckte jag min stora kärlek till förorten. Min hembygd som inte består av röda stugor med vita knutar utan som finns i en av alla de förorter som växte fram i Sverige under femtio- och sextiotalet. Mitt hjärta slår för berg i dagen och gårdar med gamla bevarade träd. För höghus och trevåningshus som samsas med radhus och villor. För gångvägar som snirklar sig fram och inbjuder till långa promenader eller lugna cykelturer. Små centrum med pizzeria,  frisör, hunddagis.  Mitt i pandemin landade jag och sedan dess ser jag nya motiv vart jag än vänder blicken.